Norrländska Korrespondenten – 5 april 1865, sida 3

mögenhet — äfwen ditt stånd skulle ej wara något hinder — jag sjelf är en arbetareson — men Henrik är bildad, du är det ide; du skulle derföre aldrig blifwa för honom hwad en hustru bör wara för fin man: en wäninna, som har samma synkrets som han, för hwilken hans fröjder och lidanden, hans sträfwanden ock förhoppningar ej äro fremmande eller obegripliga, fom således fan råda honom, när han är rådlös, trösta honom, när han är bedröfwad, ingifwa honom mord, när han will förtwifla, och om hon inte fan Hhjelpa, dock mildra hang sorgers börda, i det hon delar den. Hwad fom föregick hos Maria, under det att herr Möller få talade, ffulle warit swårt att bestämma. Hon hade blifwit mycket allwarsam och ur hennes ögon föllo twå stora, heta tårar, som hon ej aftortade. Det uttryck af trots i ansigtet, hwarmed hon kommit, hade småningom gifwit rum för en bitter smärta och förs sakelse. Då hr Möller upphörde att tala, slog hon upp ögonen. — Ni har rätt, hr Möller fade hon långsamt och med sällsamt förändrad klang i rösten; jag är en fattig, okunnig warelse och skulle ej passa för den gode herr Henrik, fom är få funnig och lärt få mycket. Jag har också — Gud mware mitt wittne — ända tills i dag aldrig tänkt på att — Hon kunde ej fullända. En oemotståndlig ström af tårar qwällde upp ur hennes hjerta. Snyftande fattade hon herr Möllers Hand, fom hon mwördnadsfullt fyfte, — Förlåtelse min gode wälgörare, sade hon flutligen, jag skall ej mer stå i wägen för — herr Hen: riks lycka. Herr Möller kände sig djupt gripen. Lugna dig, mttt barn, sade han, jag är inte ond på dig för det —