Honom trodde mi ej om något ondt, emedan han war en af ftadens tjenfter män, men tywärr war han lika listig som ofwannämnde swenskar, om ej wärre. Unter wägen frågade han of om wi önskade arbeta, i hwilket fall han skulle wisa oss till ett kontor, der flera män woro sysselsatta med att skrifwa, och der mi tillspordes om wi önffade blifwa soldater. Ste soldater, swarade wi. Man öfwertygade of emellertid om, att en arbetare betalas få dåligt oc att en soldat fan få mycket mera; derpå bjödos wi genast 700 dollars för ett år, och då öfwerenskommo wi med hwarandra att blifwa soldater. Wi undersöktes af dok: tor och blefwo alla godkända, wåra saker efterskickades från landningsstället och på aftonen bjödo de amerikanske herrarne of; på teatern, betalade åkdonen och leds sagade oss från salong till salong samt undfägnade oss frikostigt, utan att allt detta kostade oss en cent. Men denna frikostighet wäckte wåra misstankar, hwilka mi dock ej yppade för de amerilanske wännerna förr än följande morgon, då kontrakt skulle skrifwas, och wi skulle af: lägga eden. Wi begärde då att först få wåra penningar, men det kunde ej ber wiljas, ty bedragarnes mening war att behålla hela wärfningssumman, hwilket dock, såsom man snart skall få fe, miflyckades för dem. Diskursen om denna penningefråga warade i twänne timmars tid, och slutligen insågo wi det wara bäst att skiljas från dem och begifwa oss bort. Men detta war lättare sagdt än gjort, ty då wi gjorde min af att af lägsna oss, ställde bedragrarne twänne med revolvers och dragna sablar utrustate poster wid dörren. Nu såg det mörkt ut för oss, men wi gingo från kontoret in i wåra sängkamrar, der 7 af oss hade qwar sina danska sablar och 4 hade uti Liwerpool inköpt lika många revolvers med 7 skott i hwarje. Då mi åter utr kommo få bewäpnade och begärde att få passera, aflossade de båda posterna 4 skott, men ej mot oss utan mot taket. Wi närmade oss emellertid dörren, der de båda posterna nethöggos; men i det: samma öppnades dörren utifrån och en förfärlig menniskomassa inströmmade från en lång, mörk gång, fom ftod i förbindelse med gatan. Alla dessa män — lejd pöbel — woro på bedragarnes sida och ingen på mår, och nu börjades en strid, fom war ganska blodig, men ej långwarig. Man kan ej föreställa fig den syn, fom derefter tedde fig. Wi kommo ut på gatan, sårade, blodiga och med sönderrifna kläder; 3 af oss blefwo nästan dödligt sårade; huru många som sårades af wåra fiender, kan jag ej säga, men deras antal är nog större. Striden war emellertid slut och wi måste föra wåra sårade på lasarettet, der de ännu, då detta bref skrifwes, qwarliaga tillika med sina sårade fiender. Wi fingo å ömse sitor wara belåtna med hwad fom war bekommet, ty Swenske Konsuln, hos bwilken wi naturligtwis beklagade oss och sökte råd, fade att sådane letar och landstigningar ej äro nymodiga i Amerika.