Midt i lågorna hördes på takåsen en katt jama förskräckligt. i Det är fan, fom far af med Turkan! skreko grofwa röster i hopen. Den stackars katten störtade sig i lågorna och förswann. Bruden blef allt oroligare, då hon icke såg sin brudgum komma tillbaka, hon wille sjelf rusa in efter honom i den brinnande boningen, tärnorna måste ropa om hjelp, för att hålla henne tillbaka: baron Gabriel mäste öfwergiswa det fåfänga släckningsarbetet, för att hemföra den förtwiflade bruden tillbaka till herr Mans dels egendom. Baron Gabriel tröstade Selma dermed att Bågenflykt sätert på andra sidan gått ut för att i fodnen föfa hjelp att släcka eldswådan. Så snart han fått henne något lugnad, återwände Gabriel till brandftället för att föfa och hjelpa denna brudgum, fom han nyss så gerna welat döda. Nu hade Selmas bittra smärta mifat huru fär hon hade fin Åågenflykt, och den ädle Gabriel ilade full af ifwer för hans skull. När han anlände till Bågenflykts gård war hela byggningen nedbrunnen i grund. Först följande morgon igenfann man, sedan de rykande spillrorna blifwit undanröjda, mor Sara Turks och löjtnant Bågenflykts lit öland askan efter den granna brudsängen; gum mans lik omfattades ännu af Bågenflykts starka armar, de woro begge skonade af elden, gumman tyd: tes qwäfd af röken, Bågenflykts hufwudskål war blo: dig, uppå den låg den tunga, förgyllda friherrliga kronan, som utzjort taket till hans brudsäng. Man trodde derföre att han kommit in i den brinnande sängkammaren, att elden då redan rasat i i fängtlä derna, att gumman försökt släcka eller redan legat