Jnom fort syntes det gamla enwånings boning: huset med högt och tungt, brutet tegeltak, swartnadt af ålder och med ett par långa fforftenar. Men för qwällen skimrade det af ljug i ala fönster, och mån: ftenet lyfte utanför. Redan mar skaran framme på gården, brudgum men hade lemnat ifrån sig sin häst och git till brudens wagn, för att sjelf hjelpa henne ur, då ett starkt eldsken plötsligt flammade innanför, synligt genom de fönster en trappa upp, fom tillhörde brudfängtammaren. Rutorna sprändes, en eldslåga strömmade ut och slickade den mörka wäggen utanför; ett rysligt jämmerskri, fom af en gammal qwinna, hördes inifrån brudsängkammaren. Det är min stackars gamla amma! ropade Bågenflykt, lemnade fin bruds redan räckta hand och ftörtade oförmäget in i byggnaden. Innan han återwände, fom en mängd tjenstefolk utrusande ur porten och skreko förwirrade: hela öfra wåningen brinner ! Man såg också utifrån att lågan utwidgade fig från sängkammaren till den andra fidan. i Oordningen blef allmän, de flefta täntte blott på fin egen säkerhet, och flera wagnar wände om i full flytt. Men bruden och brudtärnorna stannade qwar på gården. Baron Gabriel tog i haft befälet öfwer folket, man sökte rätt på de eldsläckningsanstalter fom fun nos, men förgäfwes, lågan tog öfwerhand iden gamla, torra byggnaden, och ftod snart öfwer taket. Lågan wäxte till jättestorlek och sträfwade uppåt, rycte på fig och jämrade fig, liksom hon warit en i stostet fån: gen ande, som arbetade att blifwa fri.