gementsmusik skulle ljuda, och kanoner dåna hela qwällen. Fru Mandel war också lycklia, som fick föreställa en högwälboren frökens moder. Hon hade fäktat hela sitt hus pyntadt och prydt och hela kalasanstalten i ordning. När nu allt war färdigt, gick hon omkrina, grannt utstyrd, beundrande ståten öfwer allt, och fade: Jo, ide någon friherrinna skulle funna ha gjort det bättre än jag! Flera gäster anlände i wagnar. Herr Mandel i full gala ftod i verandan och tog emot. De woro alla herr Mandels bekanta, wänner och grannar, ty Selmas bodde i Wermland, och alla derifrån bjudna hade ursäktat sig med det långa afståndet; den tiden fanns ej några ångfartyg, som gjorde resor till ett nöje, utan en resa war ännu ett beswär. Ehuru småherrskaperna i socknen allesammans arbetat emot den allmänt hatade, stolte Bågenflykts giftermål, med anonyma skrifwelser och sqwaller, försakade de inga: lunda att wara med på festen. i J ett förmak med utsigt åt gården, stod Selma, färdigklädd fom brud, i bländande hwitt, med myrtens krans. lik ett offer, blef och med swärmisk blick. Clara höll på att fäfta hennes slöja, då hon hörde wagnsbuller på gården och tittade ditåt genom det öppna fönstret. ö uDet är han! Ack, Selma han fjelf! utbrast Clara med högsta förtjusning. ö Swilfen? frågade Selma något orolig. vFFår räddare, den ridderliga ynglingen, fom förde oss hem i fin wagn. År han också djuden på bröllopet? tiden på det utomordentligaste fött, för att få Hela jag tackar jag! det här passar riktiat! Jaa tror att i I I I I I 3 I I ö i i å L i j