dentäcket, och de swällande hwita hufwudkuddarna med äkta spetsar; omkring hela denna helgedom flöto ned, ifrån en stor förgyld friherrlig krona nära taket, fnös hwita, rika draperier, som en morgondimma kring en österländsk rosengård. vOntliga Bågenflykt! du har gjort en mäfterträff! fade en af ungkarlarna. Du har skjutit dufman i bjertat. vStadars dufmal! fade en annan, med blidt utseende. ( strunt! dufworna äro skapade för att skjutas af of jägare! fade den tredje. Atta dig, gamla ftöfmare, fade den fjerde och pefade på den gyllene kronan, fom uppbar draperierna, att du ide blir frönt! Der fälldes wäl flera ord, men med dem wilja wi ide fåra wåra ömtåliga läsares öron. Under gyctel och stratt styndade herrarna att stiga till häst och redo med brudgummen till bröllopsgårdeu. Herr Mandel hade warit i det lyckligaste lynne under hela beredelsetiden. Som han gjort bekantskap med Selmas far, då denne studerade i Upsala, och fått tillfälle att göra denne en betydlig tjenst, och fez dan stått i affärsförbindelser med brukspatronen, samt för öfrigt ansägs för en utmärkt redlig man, så hade han med uteslutande af Selmas slägtingar, såsom full: komligt opartisk, i brukspatronens testamente förord nats till förmyndare för henne, med förestrift att lemna henne alldeles fritt wal af man. Nu tycte han sig ha fullgjort sin skyldighet, isynnerhet som han war intagen af Bågenflykts trefliga sätt, och omöjligt funde tro det myckna förtalet, som alltid är wanligt, när någon gör ett lyckligt parti. Han hade föresatt fig att bröllopet skulle blifwa dundrande trefligt, res ö ö