Den kloka gumman. Af Nepomulk. (Forts. fr. N:o 21.) Selma gick hwarje afton med Bågenflykt i den mörka parken, och talte så mildt med honom; hon meddelade honom sina innersta tankar om det heligaste, och arbetade på att förbättra hans hjerta. Åågenflykt gjorde allt fom kunde hinnas för att förbättra och försköna det gamla förfallna boftällshujet på fin gård. Penningar fattades honom ide, Herr Mandel hade frikostigt försträckt honom allt fom behöfdes. På bröllopsdagen stod han redan färdigklädd i en lysanre adelsuniform framför en spegel, och log belåten med sitt utseende. Mor Sara Turf, fom för tilfäället blifwit upp: tlädd till en ftåtlig matrona i siden och tyllmössa, stod bredwid honom och beundrate honom högljudt. Ack, min rara gullgosse, nu tan jag lägga ihop mina ögon i lugn, nu är han wålförsedd och lycklig, men få förtjenar han det ockfå! Fa, mor Sara, jag är i dag den lyckligaste mens niska, och för det har jag att tada dig och din flof het; aldrig skulle jag annars funna ha fått en få dyr: bar brud. Derföre skall du också belönas rikt; säg AA du will hafwa, jag fan ide neka dig någons na! Tack, jag behöfwer ingenting, jag har tillräckkigt . ::— H— —— 4nee9