han med hjertats fulla öfwertygelse föres spelar henne. Ett gladt deladt arbete, barn som wäxa till i goda seder och gudsfruktan spridande glädje i ett tarfligt men wålbergadt hem; en sorgfri ålderdom, då man skulle lefwa af de besparingar man gjort i en kraftfullare ålder ... Men Ffa ljusa bilder om huru hon tredde sig få vet här i lifvet, efterträddes snart af de sorgliga minnen werkligheten Hade för henne. Hon fer wäl för fig ett gladt och ordningsfullt hem, der arbetsamhet och förnöjsamhet råder, och der inga twister eller näringsbekymmer ännu störa den husliga lyckan, men tankarna flyga snart från denna korta sällhetstid! ... Hon fer för fig mannens många nya bekantskaper och få kallade wänner, hans då i en hast före ändrade lefnadswanor, fer huru han börjar att alldeles försumma sitt arbete, huru han omsider hela dagen saknas i hemmet, huru han sent på natten, drucken, återkommer dit oc då utfar hotelser mot den gråtande hustrun och till och med stundom misshandlar henne och de små, honom förr så kära barnen! Så hade fyra år förflutit, en tidrymd, tillräcklig för den förr få driftiga arbe taren att hinna branten af den afgrund dit lättja, otygladt lefnadssätt, superi och sinnets förhärdelse tan föra och hwarifrån en återgång knappast mera är möjlig. Hwarje minsta ljusglimt af hopp om äterkommande lyckliga dagar är länge sedan slocknad för den arma, öfwergifna buftrun, hon tan ingenting mer wänta fig af den man fom lofwade att blifwa henne ett kärleksfullt stöd, en trofast följeslagare genom jordelifwet, fom Iofs wade att blifwa för henne en god mate, för deras barn en god fader. Och få, djupt förkrossad under tyngs ben af fina lidanden, har den stackars Margaretha förlorat allt hopp om tim lig lycka, utan att ha funnit den hugswalelsens himmelska tröst, fom ger men: niskan styrka att bära med förtröstans mod äfwen den bittraste sorg. Trött att längre sträfwa mot fattigdomen och brist, har hon låtit förtwiflans modlöghet få makt med fig, och likt den sårade, wapenlöse krigaren, fom tåligt emottager dödshugget, försöker hon ej längre att uppehålla sitt usla lif. HSmwarför ffulle jag wäl längre streta med att lefwa! säger hon till fig fjelf, jag är ju alldeles utfattig, jag förmår ju ej längre arbeta en8 för att lifnära mina arma jmå barn, jag förmår ju ej undanrödja den motgångens hårda klippa, som ett obewekligt öde lagt i min wäg? Den skall oupphörligt återfalla och hota att krossa mig med sin tyngd! Jag blef ju blott skapad för denna werldens eländen och sorger! Och om nu få marit försynens wilja, hwarföre då söka upper hålla ett lif hemfallet åt brist och armord, åt alla själens lidanden. Och nedböjd af denna blinda, nedflående misströstan om Guds godhet, har den arma qwinnan ej sedan flera dagar hwarken förtärt någon föra eller förfökt att finna någon arbetsförtjenst. Hennes hufwud blir allt tyngre oh tyngre, ban: den förmår ej längre att ftödja det; hon börjar ana, att denna hungrens och fömnlöshetens mattighet är förebud til den snara befrielse från jordelifwets sorger, som hon önskat sig, och hon hoppas åter, men endast på grafwens frid och ro! Regnet som allt mer och mer tilltagit i häftighet börjar nu att tränga in ger nom taket i den illa försedda windskupan; nattfölden blir allt ffarpare; det nära utbrunna ljuset breder ett allt mattare sken omkring fig. Gossen waknar, en iskyla genomfar hans lemmar, hans hufwud brinner, en olidlig hunger och törst ökar hang plågor: Mamma! mamma! hwiskar han