Selmas kammare hade fönster utåt en trädgård, fom begränsades af en åldrig park, ur hwars mörka trädkronor höjde fig en bergklint. Hon brukade wanligen hafwa sina fönster öppna på sommarnätterna. En morgon, då hon waknade ur oroliga dröms mar mid soluppgången, hörde hon sköna toner ljuda utanför från parken. Det war tyoligen ett jägarhorn, som blåstes mästerligt på bergklinten. Det war samma toner, som hon hört oredigt, då hon nedsjönk sanslös mid korswägen. Hon ryste häftigt, men likwäl (vB: nade hon på den förtrollande musiken med en känsla af njutning. Ändtligen dogo tonerna bort i en mwemodig tHagan. Först då steg hon upp och såg ut genom fönstret, ingen syntes till, solen lyste få klart i fin upp: gång på den grönskande prakten inunder, och daggju: veler glittrade på trädens kronor. Då hon lemnade fönstret och såg på golfwet, låg der en bukett af sällsynt wackra blommor. Hon kunde icke låta bli att taga upp den. Dess fägring lockade henne att föra den till fina läppar, hon kysste den ofriwilligt, och inandades dess retande willutt. amma uppträde förnyades flera morgnar; alltid samma förtrollande hornmusik, alltid en butett af doftande blommor. Slutligen stängde hon fina fönster en qwäll innan hon lade fig, och fällde ned gardinerna, men musiken hördes genom både glas och tyg, och en bukett stod ordentligt i ett glas på henneg toilett. Beundraren tycktes ha ofynliga tjenftandar. För hwarje dag greps hon alltmera af denna hemlighetsfulla Hyllning, ehuru hon anade hwarifrän alltsammans kom. Löjtnant Bågenflykt, fom wid sitt lörsta personliga besök föreföll henne ryslig, blef