Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1865, sida 2

I måste betwinga: jag fan ej undwita att blifwa hang hustru. Söta Selma! tänt ide på ten salen, nej, det går aldrig an, jag har hört af pigorna i töket att han är illa känd på orten. Folfetå tal får man ide afta, sate Selma, han är kansle sträng mot sitt tjenstefolk, och wil hålla tem i ordning; då kommer man lätt i däligt rytte bland tjenstfoltet. i Du tyder redan om honom, Selma! fare Hanna, efter du tager honom i förfwar. i Jag ton ide älsta honom ännu, swarade Selma undergifwet, men jag måste lära mig det, ty han är min utkorade, han och ingen annan. i Men om det fan bewijas att han sjelf, och icke hang wålnad syntes i ffogen, fade Hanna, odh) att; han är en bedragare, fom mill begagna fig of din ins: billnina? SOmöjligt, du hörde ju sjelf, att han jade att: han warit hos en wän hela natten, och i sällstap med vin fästman, ; Hanna teg, utan att funna reda fig ur den ins trasslade frågan, det bref hon fått af Bågenflytt från häratshöftingen tycktes bewisa sanningen af hans upps 73 hörden ju begge, fortfor Selma sorgsen, huru han lidvit för min skull; jag kommer nu ihåg att när beswärjelsen framkallar en menniskas wålnar, så licer hon deraf på ett grufligt sätt; jag hade glömt detta när jag gjorte det förmätna försöket, och ång: rar mig nu bittert äfwen öfwer detta. Zag är ffyl-; big honom upprättelfe. Jag bedyrar att ban ljuger hwart ord, jade Hanna, ehuru jag bekänner min oförmögenhet att