Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1865, sida 2

Hanna, mar han der? Det är omöjligt, en mil häris från utan att komma hit. Hur skall jag förklara det? SJafå, genmälte löjtnant Bågenflykt, ljag wisste icke att häradshöfdingen hade sin fästmö så nära. Det tunde man ide fe på honom. Han triftes före träffligt bland oss ungfarlar, Det är omöjligt! fade Hanna. Men hwad war det fom hände löjtnanten? frågade fru Mandel, jag är högst nyfiken. Det mar just mid midnattstiden, då wi ännu sutto wid ett litet oskyldigt fonverfationsfpel; jag hade ide druckit mera än ett par glas swag punsch, och ändå angreps jag af en plötslig swindel, föll ned på golf: wet, sanslös. Efter en halftimma återfick jag meds wetandet, genom mina wänners omsorg, men kunde icke deltaga i deras sällskap, utan måste föras upp på ett gästrum, der jag låg wanmäktig hela natten, i swåra plågor. Första anfallet mar likwäl wärst, det war spöklikt: liksom en stark hand tog mig bakifrån i håret, och ryckte mig upp i luften, tyckte jag, och slängde mig långt bort i en mört skog, oreriga bilder fmäfwade omkring mig, men jag har ide något klart minne af hwad jag fåg, ty jag led få mycket efteråt. Först sednare på morgonen blef jag bättre och red hem. Herre Gud! hwad den löjtnanten är för en hes derlig karl, fom sjelf är sjuk, och ändå kunde tänka på mitt biftyan! fade gubben Mandel, hänförd af beundran, och smuttade på fin toddy, utan att komma ihåg att han drack ensam. Men bur fit löjtnanten derborta höra om bi: ftvgnet? frågade fru Mandel. Det fit jag böra hos den klota gumman på estermiddagen, då jag war hos henne, för att få nä got botemedel för egen räkning. Hon hade wäl fått