Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1865, sida 2

7War få god, herr löjtnant, och förse fig; det är äkta Jamaika, jag har några halfbuteljer qwar af mitt gamla lager, jag har fått från Schlegel wid Tyska brunnen i Stockholm, det är en konjak, som ide har fin life i werlden, stark fom eld med en lukt, att den fan wäcka upp en död, det finnes ide en droppe watten i den, den är nog nitton grader stark. War så god! Känn få den luttar! ; Löjtnanten smålog och fade: jag twiflar ide på warans godhet, men jag wågar icke förtära något starkt i dag. Gubben Mandel lyfte fin swullna näsa i wädret, och såg på löjtnanten med en misstäntsam blid. Löjtnanten fer ide ut att wara en thewattenskarl, gör mig ide rasande. Jag fan ide dricka tordy ensam!, Urfäkta mig, men jag är ännu ide rätt frisk, jag är få godt fom nyss kommen ur dödens käftar jag wågar ännu icke på nagra dagar smaka något res tande merdel. Dödens fäftar! återtog herr Mandel, rysande, hur är vet möjligt, löjtnanten fom ju ridande, som Karl den tolfte! 329 är få man wid att fitta till häst, att det. bekommer mig intet. Men jag lider ännu af det som hände mig i natt, 73 natt? hwar war låjtnanten då? frågade herr Mandel. Hanna betraktade honom med skarpa och Selma med oroliga blickar. Löjtnanten jwarade med likgiltig ton: jag war hes en regementskamrat, löjtnant Wiuckler, jemte flera wänner, hwaribland häradshöfding FEET. Häradshöfding FEEL min fästman! utbrast