Den kloka gumman. Af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 19.) Om jag ide bedrager mig, fade han till fru Mandel, få är ju hennes nåd förd fröken Windrufiwa? i Ad, min bästa Herr kapten, swarade fru Mandel, angenämt rörd på fin ömmaste sträna, jag är helt simpelt ofrälse, min far hette Rusfin. SOh jag är helt simpelt löjtnant, med afsked, hennes nåd! Löjtnant Bågenflykt eröfrade genast med fin mans! liga artighet det wärda parets hjertan, då han om huldade deras ömmaste delar, wärdens näsa och märdinnans fåfänga. Samtalet mellan honom och dem löpte lätt och ledigt en ged stund, de trenne flickorna tego, och drucko sitt the. Bågenflykt lät äfwen servera sig dermed. Så trefliat! fade herr Mandel, min näsa är bestämdt bättre; nu skall löjtnanten göra mia fälls stap med en toddy; jag har riktigt pinats, jag fon ide gerna dricka toddy ensam. Jag blef förtjuft, när jag fick fe löjtnanten komma i i allen, och tänkte genaft: nu fan jag få mig en toddyl En bricka med glas och en kristallflaska med tons jak sattes framför gubben, som började att med mic: ekn omständlighet tillaga en toddy.