(Insändt.) Aftontankar. I milt lugna tjäll, ser jag lifvets qväll, huru den alltmera skymmer, glad då hoppas jag, på en bättre dag; ler åt lifvets små bekymmer. Huld invid min sida sångens engel står, hviskar ljufligt än om vänskap, fröjd och vår, och i tankens verld, gör jag fri en färd, dit, der glädjen ej bortrymmer, Hvem har väl ej rönt, huru det är skönt, att ifrån det låga gruset, blicken lyfta få, emot himmel blå, mot det rätta himla-ljuset? Hvem är ej som vet, att han sitt hem ej har på förgänglig jord och här ej stannar qvar; utan endast är, blott en resenär, till det sälla fadershuset? Efter dagens strid, var välkommen, frid, till min tysta, lugna boning! Säg mig att du än, vara vill min vän, att jag har med Gud försoning! Du som tror att lyckan hörer rikdom till, fattigdomen dock jag ej bortbyta vill. Från den skatt som gör, alt min själs-lugn dör, ber jag himlen om förskoning. Aftonro, så skön, under säng och bön, jag din ljufva ankonst prisar; du bär frid med dig, mild och gladelig, och den trötte vandrarn lisar. Ack, vår lefnadsdag, den är ju ej så lång, att dess qväll ej stundar, hyddan blifver trång. Säll den som en skatt, har i dödens natt, hvilken väg till himlen visar! B. FJ — ——