Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1865, sida 2

ten. Hon ryckte det åt sig med häftighet och drack med wällust. Då hon druckit, såg hon upp på mans nen, som gifwit henne wattnet. Hon beskref honom just sådan som det ansigte jag i natt säg i skogen. Och han fade till henne hånleende: Åjag är Satan! Du tillhör mig! Hu stackars flita! utropade Clara, och knäppte fina händer. GSådana galenftaper! fade Hanna oh knyckte på naden. 3 skolen få höra flutet, fade Selma, det är rysligare. Efter någon tid blef den yngre systern före lofwad med en utmärkt älskwärd ung man. Den äls dre fyftern fattade en emotftåndlig lidelfe för den unge mannen och då han bemötte henne med köld, förswann hon från dansen på sin systers brudnatt, och hittades följande dag i sjön, död. Sålunda blef hon ssälafiendens brud, genom sjelfmord. Gud Hhjelpe mig! Stadars min olyckliga Selma! Gud hjelpe dig! suckade Clara. Jag Ilofwar heligt, fade Hanna, att jag fall taga rätt på den skurken, fom skrämt dia, och twinga honom att på fina knän bedja dig om förlätelse i wittnens närmwaro. ME fade Selma, om det wore en lefwande person; en dödlig man, hur syndig som helst, få skulle jag tacka Gud, och taga honom till man. Det skall aldrig ske!? fade Hanna, jag skall skaffa ven bofwen wederbörlig näpst! Jag stall föga allt för min fästman. Mt! fade Clara, kanffe att den hyggliga herrn fom förde of hem i fin präktiga wagn märkte någons ting, fom kunde hjelpa oss till ljug i faten.