När löjtnant Bågenflykt lemnade mor Sara Turks stuga, red han som en turk ursinnigt fram åt land8wägen till löjtnant Winckler, der han skulle tillbringa midsommaraftonen. Men knappt hade han warit der en halftimme, förrän han åter kom i sporrsträck, och red till gästgifwargården, som låg en half fjerding8wäg från Wincklers gård på andra sidan. När han kom in på gästgifweriet, mottogs han af en uppasserska med stor förtrolighet. Hon war icke blott gammal bekant till honom, utan äfwen just den, fom han wid fin födelse undan: trångt från modersbröstet, Sara Turks enda dotter. Äfwen hon såg ut att wara något trollsk. Han gick in med henne i ett gästrum och sade: Önå Lisa, hur finner du dig på gästgifwargården? Ängrar du icke att du flyttade från mig? Nej, här slipper jag knixtra med lönen, såsom hos löjtnanten, här får jag ut på en gång få myc fet jag will. Och få får jag kontanta drickspengar af Norrteljeresande; löjtnanten tog kredit på dridspengarna han! Jag har ännu att fordra en tjugo rifgdaler af nådig löjtnanten. Söta mir lilla fyfter! fade den stackars fluldsatte löjtnanten; 7du känner mina bekymmer från börjon. Men nu har jag utfigter att få slut på alt trassel. Nå, det fägnar mig. Fick nådig löjtnanten den rika fröken frågade Lisa försmäbligt. Nej du, men jag har en mycket rikare på frofen, min flicka. Du skall hjelpa mig, min lilla fyter. Lisa smålog ånyo litet elakt, men då han talt med henne en stund, få ljusnade hon betydligt. Se här! sade han slutligen, när gunstig herrn