Hennes rosenanlete lyste af hjeltemod, hennes späda liljehand hotade, hennes klara barnröst ljöd bes fallande, oemotståndligt: Stanna! J Guds namn! Hästarne stegrade sig och stannade liksom fordom Bileams mula för englen med det dragna swärdet; kusken waknade, som den falske proseten till besinning och drog åt sig tömmarna. Hanna kom Clara till hjelp och de förde Selma i säkerhet på sitan. Egaren till wagnen, en ung man, kastade af sig sin tappa och ilade till deras bistånd med en flaska ean de cologne, hwarigenom Selma snart återställdes, få att hon tunde resa sig, stödd på fina begge mä ninnor. Den unge mannen tog af fig hatten och fade, med en blid af synbar beundran, till Clara: uDen fom är mäktig en få modig menniskolärlek fom ni, min nådiga, är säkert också försonlig och för: låter mig den skrämsel, för hwilken jag mot min wilja utsatt eder alla, och tillit mig nu, att fom en angenäm botgöring få erbjuda eder min wagn. Jag pisfar att ni wågat en alltför lång utwandrina på midfommarnatten och att det unga fruntimret angris pits för häftigt deraf. i Han lemnade ide de förligna flidorna tid att swara, utan förde dem på det förbindligaste sätt till wagnen, hwari de togo sin tillflytt med stor belåtenhet, medan han sjelf swängde fig upp på sätet bred wid fin kusk. Hwilkendera wägen i korset skola wi taga? frås gade han, alltid wändande sig till Clara. Den smala till menfter! fade Clara, och mwags uen rnllade af med stark fart. (Fortf.)