eMin Gud! hwilken har du utkorat åt mia? I Derpå böjde hon hufwudet ödmjukt i afwaktan på swar. J samma ögonblick brakade det i skogssnåret bafom henne; hon wände sig om, oroad att höra ett buller nedifrån mörkret på jorden, då hon i sitt jmärs meri wäntat ett swar ofwan från himmelen. Hon stirrade en stund på vet dunkla snåret 10 upptäckte mellan de täta barrgrenarna ett blekt, fwart skäggigt ansigte och hörde en dof röst, som sade: Äg är din utkorade för tid och ewighet! Derefter hördes några liuft wemodiga horntoner, fom klingade i skogen. Selma kunde icke uthärda mera utan nedsjönk sanslös midt på landswägen. Hanna och Clara woro gömda mellan tallarna I på andra sidan, sågo äfwen det hemska ansigtet, men hörde icke orden; hela uppträdet werkade likwäl så häftigt på dem, att de ide kunde röra fia ur stället, utan tyckte att tallarnas grofwa armar klämde dem och höllo dem qwar. Clara trodde fig hafwa fett en wålnad, men Hanz. na menade att det warit ett werkliat karlhufwud. Straxt derefter dundrade ret på landswägen, en stor wagn nalkades, dragen af ett par swarta här star. Kusken märtte icke Selma, der hon låg utsträckt midt på wägen, ty han slumrade, och hästarna gingo med stark fart. Clara märkte faran, men war ännu likasom döfwad af synen; först när hästarne woro helt nära att trampa på Selma, löstes förtrollningen. Clara störtade fram, såsom hon sjelf sedan erkände, utan att weta hwad hon gjorde, emellan Selma och de frustande hä starna.