Hanna och Selma stadnade qwar bland granarna, på den sida hwarifrån de kommit Clara framträdde midt i wägkorset, helt modig, swängde sitt lakan och frågade: Hmwar är min fästman? Jngen syntes, men liksom till swar hördes genast ett otäckt hemskt skri, fom fom ur det dystraste ffogådunklet: Su dål strek Hanna, hwad war det? mAMtt du inte tan tiga! nu är det förderfwadt för både mig och dig: det war bara en uggla! MNå, då får du mäl en uggla till man, Clara lilla! Jan lyckönskar, Uggla är adel: vu får heta hennes nåd! Forfök nu fjelf! fade Clara och gick in i granne gömman till de begge andra. M, jag bryr mig ide om det, det är ju bara gar lenffap, fade Hanna. Jag har gått bort hela min wrede mot Fredrik, jag är nu förargad på den stygga gumman, som narrade oss att gå hit i natt. Emellertid hade Selma framträdt i midten af wägkorset. Halfdagern från det korsformiga stycke af himmelen, som syntes mellan tinnarna på de höga furumurarna wid de föra wägarmarna, gaf åt Selmas plats en hemlighetsfull, matt belysning, hwilken inneslöts uti en ram af skogsmörker. Hennes urbildligt sköna, allwarliga anlete, fom wände sig uppåt himmelen, hennes höga, smärta och ädla gestalt, som tycktes stå på flygt nppåt, gjorde henne lik en hänryckt ung Wala, färdig att nedkalla öfwerjordiska warelser. Hon syntes tweka ett ögonblick och rysa för fin djerfhet, först efter någon ansträngning utbrast hon med klar, dallrande stämma och sammanknäppta händer: