Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1865, sida 2

Hanna måste följa med af fruktan att blifwa lemnad ensam bland sådana wilddjur. Derpå kommo de till en ny, owanligt hög gärdesgård, der de baxnades; de hade gått öfmer ett par wanliga förut, men denna tycktes böfwerstiglig. De gingo utefter den en stund, men den tycktes sträcka sig en fjerdingswäg, och blifwa allt högre för de otåliga flickorna. Plötsligt hörde de ett doft brummande i hagen helt nära och sågo ett stort swart widunder nalkas med sänkta horn. nEn folkilsken tjur! skrek Hanna, han stångar ihjäl oss! Clara rusade upp på gärdesgården som en katt, tjuren kom allt nämare, ref upp tufwor med hornen och råmade rysligt, troligtwis uppretad af de hwita lakanen. Hanna och Selma måste anstränga sina Erafs ter och äfwen klättra öfwer gärdesgården. Clara kom först öfwer, Hanna och Selma redo på höjden af det hwassa stängselwerket, då tjuren hann fram, och stötte fom en murbräcka på gärdesgården midt inunder dem, få att den wacklade; IHtligtwis stod den den fast, och de begge flickorna föllo ned på andra sidan, i säkerhet för tjuren, men lemnade qwar på störarna hela stycken af fina kkädningar. En stör flaggade grannt med en flik ur Selmas blå sidenrock, och en annan bar grå wimpel till minne af Hanna. Ru war dock det wärsta öfwerståndet, ty blott ett litet stycke återsted till korswägen; de gingo genom en rensad storskog på mjuk mossa och antände till det efterlängtade målet. Der stod högskogen dyster och mört i natten på begge sidor om de fyra wägarna.