Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1865, sida 2

De nio slagen blommor skola betyda de många fröjder, som wänta i äktenskapet. De trenne flickorna gingo genom råg, som redan wuxit få högt att den skylde dem, i händelse någon af de dansande på logen skulle titta ut. Clara gick först, sedan Hanna och sist Selma, Hwad det war swårt att tiga, att icke få skratta, att gå som en wåldnad, när man spritter af ungdomseld! Efter råggärdet fom ett träde, fullt af stora fo: for i hwilka fårklöfwar hade swårt att taga fig fram, och ännu mera fmå fina fruntimmersfötter. Clara war mest wan mid landet, och ilade förut, rakt fram, de andra måste följa med. Djupa diten afskuro fältet här war ingen annan råd, än att fförta upp de wida klädningarna och hoppa. I ett vite hördes en skara grodor qwäka; det lät nästan som om de hänstrattat åt de stackars flickorna. Ändtligen kommo de till en betesmark, och hit: tade en gångstia, hwarpå det war lättare att gå. Plötsligt skrek Hanna: Håll, jag törs ej gå längre! Clara stadnade, wände fig om, hotade Hanna med fingret, och gjorde de aldralöjligaste miner för att förmå Hanna att tiga och fortfätta wandringen. Hanna petade framför fig; der hwilare en skara for, något spridda från hwarandra, med länga horn och idisslade. Hanna, fom Stockholmsflicka, war rädd för dessa grymma djur. Clara skatade på hufwudet och tecknade att de icke woro farliga. Flickorna dröjde länge och under: handlade med tecken och åtbörder utan att Hanna kunde förmås att gå widare. Clara tröttnade att stå längre, winkade åt Selma och stöfwade framåt ibland forna, hwilka blängde på dem med fina ftora ögon, utan att röra på fig;