Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1865, sida 2

Den kloka gumman. Af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 16.) ö Undtligen syntes herr Mandel sjelf; hans näfa hade swulnat starkt af bistygnet och lyste eldröd, men då han såg anrättningen, slog han sig ned wid bordet, stack en servet i knapphållet, weck upp ärmarna, grep i kräftfatet och utropade: Så trefligt! Så trefliat! Derpå gjorde han heder åt sin hustrus anrättning, och glömde fin näsas sweda. Han åt med riktiat nit, för att minska sin hustrus bekymmer; han gjorde slut på alla kräftorna, länsade grötfatet betydligt, och udphörde ej förrän kremen låg förwarad i hans rymliga mage. Klockan elfwa, då allt war stilla i huset, fe: dan herr Mandel somnat från sin wärkande näsa och fru Mandel från oron för sin mat, och alla pigorna begifwit sig till logen, der dansen fortgick hela natten, smögo fig de trenne flickorna ur huset, tysta fom mål: nader, i hwita lakan. Den nordiska midsommarnattens halfdager med: delade åt de unga flickornas sinnen sitt eget hälften wakna, hälften drömmande swärmeri, sjelfwa luften hwilade mätt af blommornas dofter och lunderna flumrade med alla sina bewingade innewånare; endast gräshopporna knarrade. De plockade blommor flitigt och bundo fina frans far med synnerlig omsorg och allwar.