Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1865, sida 2

gaf gubben Mandel en stöt, få att han tumlade öf werända, en baklänges kullerbytta, wärdig en pajazzo, utföre klippbranten ned på det dukade bordet, fom ffar kade liksom wid en jordbäfning, men stod faft på sina fyra fötter i gröngräset. Patronen låg med näsan midt i det på en tall: rik nyss få grannt upptornade smöret, med händer och fötter i bullar och stekar. Se der hwad wälwiljan är nyttig. Det war hang lycka att han hade låtit förse fina tjenares bord få rikligen. Smöret räddade hans dyrbara näsa och hufwud, en fet skinka hans mage, och limpor hans fötter då de togo emot den fallande liksom på en mjuk bädd. Alla woro redan få upprymda, så inne i sitt förehafwande, att fiolen, trumpeterna och hurrandet forts for, ända till def patronen sjelf reste upp fitt ffinande anlete ur smörtallriken. Så trefligt, gubbar! fade han, det han ställde fia försigtigt mellan de rågade faten, gör mig det efter den fom fan! Ser ni, begge bränwinsflaskorna der, de stupade fom jag, men de äro hela, och oskadade liksom jag! få trefligt! få trefligt! SÅ morgonfriftt! Derpå steg han försigtigt ned gå marken. Bors det ordnades fnart till någorlunda anständigt skick. Herr Mandel gjorde sig en smörgås af samma smör fom han nyss kysst få ofriwilligt, fyllde en filfwer tumlare, och lät den fergradiga styrkedrycken smaka ig wäl. äs Ah! hwad det smakar efter en sådan refa! fade han, tfommen nu allesammans och gören rent hus! Ten stora omhwälfningen af bordets läckerheter kunde ide minska de föga nogräknade gästernas matslust, och med innerlig fröjd såg Herr Mandel huru de