den lössläppa den omnämnde hunden Castor, och detta wisade sig snart föra till målet. Hunten sökte genast deras slag och inom kort gick det med full hals bugt på bugt, ofta längt bort och emellanåt med afbrott of ftåndffall och strid. Detta kunde ibland räcka hela timmar, men slutet blef alltid, att björnarne i ren wildafte fart rusade in i fin bur. Märtligt war, att de aldrig wid sådana tillfällen sökte gå i träd. Under dagen såg man dessa djur fällan ligga och sofwa, deremot togo de fin hwila sittande, och rå alltid med ena framtassen upplyftad till munnen, hwilten med en smaskande rörelse widrörde den inre delen af deras klor och tår, då en ymnig hwit fradga afsöndrades. Ii dagligt tal heter detta: björnen suger på ramarna. Fick björnen wara i i fred, få kunde ban både länge och wäl fort: sätta detta sugande och tycktes derunder wara förfänkt i en djup likgiltighet för det, fom föregick omtring honom. Då han emellanåt för någon minut uppe hörte med sugningen och sträckte på huf: wudet, men bibehöll foten i den uppe lyftade ställningen, få roade man fig ibland med att då passa på och kasta en nypa peppar på sugstället. Djurets mimit när det sedan kom att smaka på pepparn war så obeskrifligt löjlig, att derwid neppeligen någon funte undgå att falla i häftigt skratt. Djurens wanliga föra war mjölröra, hwilken te tyckte om i samma mån fom bon war tjock, men hurudan hon än war, få togo de alltid föran förft med tassen och slickade sedan på denna. Alla slags frutter och bär åto de gerna. Un der de twenne wintrar fom be lefde, tvi sade äfwen de, mid tiden för deras flägtes winterhwila, böjelse för en sådan; försöt gjordes äfwen att få dem att gå i winterqwarter. Man gaf tem ej når gon föra och framförde en mängd barr trädetill materialier för tillredande af ven kåda, fom är dem af nöden för bildande af den så kallade tappen, men det kunde ej blifwa något allwar med deras liggning, ty dertill fordrades tros ligen mera lugn och tystnad, än omfrändigheterna kunde medgifwa. Det saknas dock ej exempel, att björn under tamt tillstånd fallit i winterdwala. När nu slutligen dessa björnar gingo på sitt trerje år och wuxit till en ftorlek, fom wida öfwerträffade milda björnars wid samma ålder, få blefwo de äfwen något swårhantdterliga för att få gå lösa: instängdes de åter, jå tunde man ej af dem wänta något nöje. Der återstod då intet annat parti att taga än att gifwa dem hwar sin kula. De blefwo således skjutne, men ock både sörjde och saknade. Sjöfartsunderrättelser. 1865. Jan. 44, Axel, Landergren, anl. till Newyork från Malaga. 19. Gyuse, Prarm, alg från Lissabon till Rio de Janeiro. — Eulalia, Westerlund, segelkl från TraPani till Bergen. 24. Nordstjarnan, Boström, anl. til Tarragona från Cardiff. 29. Isola belle, Göthe, avl. till Svansea från Lissabon. 31. Express, Löfgren, ani. till London från Constantinopel. Till saln finnes: Helklingadt Taktegel af Gefle tillwerkning, till billigt pris hos uyndertecknad Sunrsmall i Fehr 1865. — —n — ——