fin platå gjorde, att de äfven alltid försökte att ffjuta winteråkdonen. Stående på bakbenen och med en ram på hbware dera staken af en kälke eller slip kunde de ofta timtals arbeta med dess frame flyttande; deras oförmåga att styra gjorde dock att de ej avancerade långt. En aång, då de unter wintern promenerade på den närbelägna sjön, kom en gumma på wäg till qwarn, dragande en fälke; den ena björnen stälde sig genast bakom densamma för att hjelpa till mid pår skjutandet; gumman, förfärad öfwer hjels pen, drog fig ett stycke undan och mwäns tade tålmodigt, att djuren skulle aflägsna sig; men då denna wäntan blef för lång, närmade hon sig försigtiat kälktåget, drog sagta på detsamma och fann att björnen willigt hjelpande till följde med, och som ej annat råd fanns, måste hon sålunda fortfara; gående baklänges fom hon på detta sätt upp på gården wid Risätter, dragande sin kälke, då den ena björnen forts farande gick efter och sköt på, hwaremot den andra fatt helt lugnt och åkte. Den stackars gumman war nära från fina finnen af förskräckelse. Gårdens hästar woro i början mycket rädda för djuren, men wande jig få småningom wid dem, Med främmande hästar war det doc obehag. En skjutshäst blef på få fött en gång skrämd. Twå år derefter, då björnarne ej mera funnos till, fom fam: me häst tillbaka med få gort lokalminne, att ret mar omöjligt att få honom att gå fram. Någon ondska mot menniskor eller husdjur wisade de i allmänhet ej; jag min: nes ej mer än twå undantag derifrån; det ena war en bock, fom te med wertlig mordlust anföllo, troligen till fölid af detta djurs starka, egendomliga ut dunstning; det andra war en bonde, iklärd en ny fårskinnspels, som treligen äfwen hade för dem en retante lukt. De ans föllo häftigt och mannen måste lemna pelsen i sticket, vå ven blef illa merfaren. Med hundarne woro de i i allmän het i godt förstånd, dock med undantag af en gammal bepröfwad stöfware, Castor, fom aldrig kunde lära fia att fördraga nallarna, utan ständigt anföll dem. Ber synnerligt nog märktes aldria, att hun: den tog någon skada af dessa bataljer, då de stridande, på sätt som hundar slåss, tumlade omkring. Björnarne mifade all: tid fruktan för denna hund och unvan:drogo fig striden få fort möjligt war. Följren af denna oenighet blef imellertin, att Castor måste hållas lopplad, då björnarne woro lösa. Hans år oc hans förtjenster hade annars gifwit honom rättigheten att som allas favorit få njuta friheten. Björnarne, som om dagen alltid gingo ute, instängdes om nätterna i en rymlig, palissarerad bur. De gingo ogerna till kojs och det war ingen lätt sak att få in dem i buren, när de blefwo äldre; dertill behöfres ej mindre än tre perfor ner, på få sätt, att twå gingo på hwar fin sida om djuret och ledde det mid öronen, under det den tredje gick efter och med på lämpligt ställe anbragta sparkar underlättade farten. Björnen stretade bärwidlag wanligen starkt emot, slängde hufwudet åt sidan med försök att bitas samt gjorde oupphörliga bemödanden att med frambenen slå krokben med fin ledsagare Hate man wäl fommit fram till buröppningen, få anbrag:; tes ytterligare en häftig spark, fom då! hade den werkan, att djuret med ett hopp rusade in och med starkt mumlande uttryckte sin obelåtenhet. Björnen är mycket rädd om fin bak i del, såsom han för öfrigt förefaller; och troligen war detta förhållande en an; ledning dertill, att hundstriderna aflupo få lindrigt. Som ofwannämnda sätt för björnarnes inqwarterande i längden ! blef beswärligt, helst som de ej alltid woro hemma, när det war sängdags, så hittade man på att i stället wid den fi