Lasse! ack! han sofwer, det nötet, som en stock, fastän tre unga flickor fitta i wagnen! Du är rolig, Clara! inföll Hanna nästan stött, fan du tänka dig något få oangenämt att en sådan der skulle måga bry fig något om of? Lyckligt att han sofwit, ty annars hade han kunnat höra wårt prat om midsommarnattswålnader, och trott oss werkligen wara bondpigor. Derpå gaf hon Lasse ett dugtigt rapp med sitt paraply, så att han spratt till, ryckte in tömmarna och lät hästarna löpa allt hwad de kunde. vStönt fade Hanna, få will jag åka genom hela lifwet. Snart mar kaleschen med de tre flickorna i den stora lindalgen, fom ledde upp til Herr Mandels gård. Den hwitrappade hufmudbyggnadensfönfter beftrålades rikt af eftermidddagssolen, de blommande fyrenhäckarne, fom omgåfwo den på alla fidor, spridre en inbjudande wällukt. På den stora gräsplanen framför boningshuset stod en präktig midsommarstång, klädd med lönnlöf, och pioner, samt prydd med grannt lindade tunnband och i luften dinglande förgylda ägg. fwerst på toppen blåste den blågula swenska handelsflaggan: Herr Mandel hade förr warit redare af en jakt, fom git mellan Stockholm och Upsala, der han haft kryddkramhandel. På ena sidan om gårdsplanen war en klippa med en brant wägg, hwarwid för tillfället stod ett stort bord uppdukadt med matwaror, silfwerbägare och bränn: winsflaskor ämnadt åt tjenstefolket. Öfwerst på klippan låg ett batteri af fyra små kanoner, med mynningarna utåt marken.