Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1865, sida 2

Nå men hmwad fit du sjelf, Selma tilla? frågade Clara nyfiken. Ett grått hårftrå! fade Selma soraset, och ingen af mina tillbedjare är gråhårig. Derföre fan jag ju icke wälja någon af dem. Kors jag kommer ihäg en dylik historia nu, sade Hanna klippskt. Nå, berätta bara! skrek Clara. Jag war med på ett sådant försökt i sällskap med en lika widskeplig toka fom Selma, men ide det mins sta få söt och älskwärd, utan en stygga. När wi mats nade om morgonen och besigtigade wåra kransar, fatt bet i min en gåsfjäder och i hennes ett nöthår. Hon fick werkligen ett nöt till man, men det är då ide något owanligt, jag tar dock aldrig någon gås! Men fer du ide huru vet flår in! Hanna Llilla! fade Selma med strålande blid, du är ju förlofwad med en jurist, en skrifkarl fom lefwer af sitt hufwud och af fin gåspenna! Det må mara huru det will, fade Clara, fom lyssnat med nyfikenhet på Selmas berättelser; jag will gå i natt, söta flickor, wisa mig den wänskapen att gå med mig begge twål Selma fatt fördjupad i fina tankar oh swarade ide annat än: 7Få fe i afton, hur jag är mid lynne. Hanna swarade: Ehuru jag annars gerna gör big till wiljes, få fan jag deck ide gå in på detta; jag ämnar att dansa kring majstången, ty Fredrik tom mer hit i qpyäll, och sedan är jag för trött att gå ut och wandra på natten. S här är tforswägen! skrek Clara, jo wisst ska wi hit i i natt, fe få rysligt trefligt här fer ut, höga dystra granar oh tallar på alla sidor, fe på den oder gamla med mossa på grenarna! Kör fortare,