Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1865, sida 2

watten uti herrskapets sal, en midsommarnatt; hon satt på lur i förmaket och wäntade till klockan flog tolf. Då kom brukspatronen, hennes husbonde, uti: från, såg glasen, och fade: vet mar ffönt! drack ur ölglaset samt gick in i rummen. På morgonen frå: gade brukspatronessan den unga flickan huru försöket aflupit. Flickan swarade: vdet blef alldeles bortskämdt, ty brukspatron fom sjelf, drack ur ölalaset och ffrattade. Brukspatronessan bleknade och fade: min man kom icke hem i natt, ban är ännu borta, du ffall få fe att det går få, att jag dör. inom fort, och du blir min mans andra hustru. Och få git det, tillade Selma. QKäringfagor, lilla Selma! fade den förnuftiga Hanna leende, roliga att höra men ingenting att rätta fig efter. IJo, påstod Selma, min salig mor försäkrade att det war sannt.. Jafå! swarade Hanna, är det sannt få är det wäl bra längefedan. Det är wisst möjligt, swarade Selma, något stött öfwer Hannas otro. Jag skall berätta hwad som händt mig sjelf. Jag och ett par goda wänner gjorde en midsommarnatt ett försöt att få meta åts minstone färgen på wåra tillkommande mäns hår. Jag tyckte att det war ett oskyldigt försökl. Wi togo och bundo hwar sin krans af nio slags örter, och lade under wåra hufwudgärdar. När mi sågo åt om morgonen, få hade min kusin Dora fått ett kolswart hår: strå och den andra flifan ett eldrödt. Det slog in fullkomligt. Doras man är swarthårig fom en italienare, den andras rödhårig, som en skotte. Hwad säger du om det, Hanna otrogen?