är tydligt, men sedan några medlidsamme menniskor talat förnuft med honom, lät han dem weta att han hädanefter aldrig trodde på någon qwinna mer. Ansganius. Med anledning af den fest hwarigenom minnet af Ansgarii död för tusen år fez dan d. 3 d:s firades öfwerallt i landet, torde några data ur denne nordiske apostels lefnad ej wara owälkomna för en eller annan af wåra läsare. Ausgarins eller Anscharins (Oskar?) födres i Picardie i Frankrike år 800, 801 eller 805. Om hans föräldrar weta wi ej mera, än att modren war en from qwinna, som dog, då Ansgarius war 5 år gammal, samt att fadren öfwerlefde henne. Tidigt insattes A. i gamla Kor: heis (eller Korveys) berömda klosterskola. Ar 813 inwigdes han till munk, samt blef 820 lirare wid Petriskolan i Kor: bei. 822 flyttare MA. med några andra. munkar till det af kejsar Ludvig den fromme uppbyggda nya Korbeis kloster i Westfalen, der han äfwen blef lärare och predikant. På kejsarens befallning företog han 826 sin första missionsresa till Sydjutland (Slesvig) och hade till sällskap Ambert; uti 2 år fortsattes omwändelsewerket med mycken framgång. Emellertid hade swenska sändebud hos tejsaren anhållit, att kristna predikanter måtte sändas till deras land. Med an: ledning häraf återkallades A. från Dans mark, och sändes tillika med fin tlofterbroder Withmar, år 829 till Swerge. Under wägen blefwo de af sjöröfware utplundrade och kommo med nöd i land. Dels till fots och dels till sjös lyckades A. och hand metbroder slutligen att fomma till en stad, fom benämnes Birka, der en konung Björn på Håga regerade. A. fick snart tillåtelse att predika. Foaden i staden, lonungens högste rådgifware Herigar (Hergeir, Eril?), öfwergick till kristendomen och bygde en kyrka på sitt färernegods. Efter ett och ett halft årg wistelse i Swerige återwände de båda missienärerna till kejsaren, fom glarddes öfwer teras framgång. På detemellers tid omwändelsewerket icke skulle afstanna, beslöt kejsaren att, med päfwens och biskoparnes bifall, avuntlägga ett erfebiskopsdöme i Nordalbingien, och walde ders till Hammaburg (Hamburg) mid Elbeflodens utlopp. Den 15 Maj 832 eller 834 förordnades A. till den förste ertkebiffop i Norden. Följande år emottog han personligen af Gregorius IV pallium och insattes till apostolisk legat öfwer Swerge, Danmark, Norae, Färöarne, Grönland, Helsinaland, Island, Strid: finland, Slavien, Transalbingien och öfmer alla nordliga och östliga nationer. Till de nortiska ländernas biskop inwigde han wid sin hemkomst Gautbert; på det denne måtte blifwa wäl emottagen, gaf han honom namn efter en af de tolf apostlarne, och skulle han kallas biffop Simon. Utrustad på Ausgarii egen bes kostnad, emottogs Gautbert wälwilligt af konung Björn och de kristne. Snart än: drades dock förhållandet; Gautberts fysterson Nithard dödades och han sjelf fängslades och drefs ur riket. Under 7 års tid saknade landet sedermera kristna predikanter. Det war dock ej nog med denna olycka. Wikingarne plundrade nemligen Hamburg; den kyrka, fom A. hade byggt, förstördes; A:s egendom gick före lorad, och han sjelf flydde till erkebiskopen i Bremen, men blef bortwisad. Han fick slutligen en tillflyktsort nära Ham i bura, byggde ett kloster och fortfor i utöfwandet af sitt kall. Emellertid dog eve kebiskopen i Bremen och hans stift förenqdes med det hamburgska. År 837 hade A. sändt eremiten Ardgar till Swerge; denne wistades hos Dee! I I rigar, men återwände efter dennes död, hwarefter landet åter war utan predikanter. Gautbert wille ej för andra gån I 6 T MISSA KR Kp 4