Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1865, sida 3

Sara hwiskade ett trollord, fom genast gjorde houom så lydig, att han ilade in i den lilla kammaren och drog igen dörren efter sig. Genom ett litet hål på denna mellandörr kunde löjtnanten både se och höra allt som tilldrog sig i aummans stuga, emellan henne och ve fom inträdde. Ty ide blott en, fom gumman förmodat, utan tre personer wisade sig. Det war twenne unga flickor, af finare tyg än wanligt på landsbyggden. Den fom förjt inträdde, och anförde de andra, war en sprittande nittonåring med rika, ljusa lockar ikring ett litet rosenknoppshufwud, hennes klara blå ögon glänste af tillfrersställelse med sig sjelf och hela werlden, den lilla swällande smultronmunnen med de grädehwita tänderna log få att det lyfte iden skumma stugan, hennes fina näsa rtycktes endast skapad för mällukter; en tlädning af glänsande arönt sommartyg smög fig kring bennes smidiga gestalt med forngrekistt behag, sommarwärmen beswärade henne, så att hon aftagit fig ven italienska hatten, höll den fram för fig och fläktade swalka på sitt glödande ansigte. Den andra flickan war redan öfwer tjugo år med swartglänsande hår och bruna ögon, fom revan blic: kade med säkerhet fram i lifwet; att hon också redan war förlofwad syntes på gullringen; hon hade en en: kel siilfwergrå klädning fom sliftade lik siden, men war säfert af mindre dyrbart tyg. Hon behöll sin italienska hatt på hufwudet och tycktes ide wara be swärad af wärmen, och solen hade redan planterat små frätnar på hennes kinder. (Fortf.)