Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1865, sida 2

som han säkert menade wara hufwudsak, emedan det war underligt och obegripligt. Knappt hade Petter gått fin wäg, förrän en gråt färdig ung qwinna inställde fig på samma ödmjuka sätt och med samma häpenhet. Gumman nickade nådigt och fade: Sag fer på dina ögon hwad du mill, men tala ut allt uppriktigt, att jag måtte funna hjelpa allt. Den unga qwinnan satte sig och fnyftade länge innan hon kunde klämma fram ett tydligt ord: twenne breda ringar lyste på wenstra handens gullbrand, få att Sara kunde förstå att hon war gift. MNågon har wäl förgjort din man, fan jag tänfa? fade aumman. Herre Gud, mor wet allt. Jon är förgjord. Han går wäl an, när han fått wara hemma en tid, men när han warit på färdwäg och kommer hem med drängarna, få swär han och larmar och bråkar, få att jag är liflös för honom. Hwad skulle en göra? Zar du emot honom när han kommer hem, med warm mat och goda ord? Nej, så tokug är jag ite. Han är ju få arg, när han kommer, att han will slöss; jag gömmer mia, få att han får gno och feta mig. SSwad säger han när han får rätt på dig? Han går på fom förut, och skusfar in mig fom jag wore en fo. Iuär han sedan blir beskedlig, hwad gör du dä? OM acer jag honom slängar, få att han moltiger och tjurar. Men bara han kommer ut, och får mod borta, lommer han hem etterwärre. Ja, det är någon som förgör honom borta; det sla wi nog bota. Nästa gång du wäntar honom hem, så slaffa dig en ny qwast, och flå med den sju gån