Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1865, sida 3

dock katten syntes förstå, emedan han jamade liksom till swar. Bonddrängen höll på att tappa underkäken af före wånina. Änctligen wände Sara fig till honom och fade: (Hod dag, Petter! Herre Jef! wet ho hwad jag heter, utan att ho hade fett mig förr? matten till och med wisste förut att du hette BPetter. Antingen kände gumman, fom aått wida omkring ech warit länge med, den unga karlen, utan att han obhare reda derpå, eller också högg hon till med vet wanliga namnet, och träffade och wann sitt ändamål, att öfwertyga honom om sin stora wishet. Nå, tillade bon likailtigt, jag met wäl hwad du will, men du skall ändå tala om det helt och hållet för mia, om jag skall göra mig befmär. S3o, fi, fare Better och tummade fin hatt, Ädet är på det wiset att vet är alldeles ohafliat, kantänka, så att jag fnappalt fan säga ut, hur det är.7 Han skulle på fin sira ockjå spela slug, för att pröfwa gum mans klokhet. Under det han talte, grinade han illa och wred på undertäfen, litjom en ostyrig häst, fom arbetar att blifwa fri från sitt betsel. Du har ondt i tändverna! fade aumman. Det är någon fom bar förgjort dig. Folket tror aldrig på naturliga ersaker. Petter höjde ögonbrynen af förundran och fade: ma, fi det är fom di säger, hon wet allt! Så tan ho fälle bota meg och Tag af dina stöflar! befallde gumman. (Forts.)