Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1865, sida 3

mor Sara fatt ännu orörlig, det hörde till ordningen i hennes förnäma hus att de besökande fingo wänta en god stund: man wäntar aldrig för länge när man mäns tar på något godt, och ju mera rar någon gör sig sjelf, ju mera eftersökes han, det wisste Sara af gammal erfarenhet bland okunniat folk. i Churu dörren ide stängdes med annat an träd klinka, war den likwäl mycket säkrare och mera mördad än mången jerndörr med dubbla bommar, ty owulen skulle wäl wåga att öppna Saras dörr utan lof? En sådan hade kunnat på ögonblicket fått stryt af turken, som reste sitt hufwud ur taktorfwen, med en hotande min, litsom han wore färria att stiaa upp och slåss. Tredje gången, då knackningen hördes enträgnare, täcktes gumman ändtligen anälla: fom in! Dörren öppnares sakta, och en lång arof bonddräna, sköt in fin gula lura, fom hänate öfwer pannan, och slutligen heta fin wälriga gestalt, bugade sig ett par gången på sned, och såa sig omkring och på gumI man med en få häpen hlick, fom om han kommit in. till sjelfwa bergadrottningen. Sara lade rig på glöden, att den flammade upp, fatten höjde rygg och hwäste, göken rusade ut och gol nio gånger, flugorna surrare röfwande, och Sara sän på den unga tarlen med så trollska knifblickar, att han icke wågade öppna munnen till spörsmål. Men han wisste att penningar tala öfwerallt, särteles hos gamla hexor, tog derför, alltid tigande, upp fin plånbok och gaf gumman en adertenskillina, vet minsta fom erfodrades för att söka Saka Turks hjelp. Gumman wårrade fig ide att helsa, utan ftoppade sedeln i fin wida kjortelsäck, lutade fig till fatten och mumlade något, obegripligt för bonden, men fom