Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1865, sida 2

och andra wexter, hwilka of gammalt nyttjats af fåkal: lade kloka gummor och gubbar. Sara Turk ansågs wara klokare än någon annan aumma, hon kunde allt hwad hon wille, hon kunde både bota och förgöra kreatur, hon kunde hindra bästa mjölk att blifwa smör, och göra smör af bara wassla, hon kunde sätta ondt mellan hustru och man, och hon kunde limma ibop vem som icke tålte hwarandra; hon kunde sätta stygn och fulslag på hwem fom helst och beta alla åtommer, fom doktorerna ide kunde hjelpa; hon wisste allt, som händt i hela trakten, och kunde spå i kaffe om framtiren, så att det alltid slog in, när det ide slog fel, och få kunde hon förwända synen på folk. Detta war allmänna tron om henne, ide blott bland de okunniga utan bland rätt många fom räknades! till de få kallade bättre klasserna, ty widskepelsen är! en följd af syndafallet. Somliga påstodo aft bon hittat en swartkonstbok i skogen, andra mente att hon umgicks med skogsrået, men några pästodo helt enkelt att hon bara war full af fan. När Turken dog, togo hand fordringsegare hela boet, ty Turken hare warit en wild sälle och förstört allt hwad han förtjenat, och satt sig i skuld öfwer öronen, så att enkan skulle kommit att sitta på bar backe, om hon ide warit få klok. Hade hon welat arbeta är: ligt, få bade hon wäl kunnat berga sig någorlunda för nöd, men wanliat qwinnoarbete betalas jå litet, att det aldrig kan åftadfomma något wälstånd. Huru Sara Turk bar fig åt att winna förtroende, funna wi ide berätta; nog af, hon blef ortens kloka aumma, och lefte gort derutaf, ty de menniskor fom fällan wilja betala tet fom duger, hwad det är wärdt, låta derföre lätt narra fig att betala det ovugliga, fom utbjudes —— — ä—ä—E—— —.:t—0 —