Den kloka gumman. Af Nepomuk. För mera än trettio år sedan låg en ensam fu: na i en skogsbacke, tillhörande en mindre egendom i Reslagen wid hafskusten. Omkring stugan mar ett obetydligt rödje, och omkring detta reste sig en wäldig, mörk furuskog, sparad i århundraden. Ställets ensliga läge och dystra omaifning hade troligtwis gifwit det namnet Ugglebo. Platsen war röjd och stugan uppe! bygd af en kronobätsman, Swen Turk, hwilken sedan stupat i slaget wid Hogland; efter honom bodde bans enfa qwar. Hon hette Sara Turk, och war wida bes ryktad i orten, fom den kloka gumman i Ugglebo. Stugan hate åldrats i skogens skugga, och bes: täcktes af bjertgul löf, fom utspridt fia i tusentals aranna runsflikar, lager på lager kring wäggarna. De små i blyrutor iunfattade fönsterna hade redan antagit alla regnbågens färger, brädfodringen på dem och ben; låga porten hare grånat af tiden. Torftaket warjnllt med gräs och örter, särreles taktök, hwarmed gaumman botate yttre skador. Hwad fom rod först stack i Bao nen, när man på skogsstigen nalkades stugan, war ett bistert grinande turkhufwud, fordom en galjonbild, Dwils ken Turken efter hemkomsten från en längre resa förs skaffat sia och uppsatt på taket till ett minne. Men folket ansåg att turkhufwudet war litsom en skylt för kloka gumman, och det påstods, att blott man såg på det, botades allehanda krämpor. Närmast stugan, och tätt kring dess grund, träng: des bolmört libsticka, oäkta rhabarber, körfwel, malört