och aflägsnade sia, som han sade, för att efterse, att hans gäst fick ett mjukt läner i sofrummet. Den rer sande tackade wänligt och började fin måltid, men den nyss få starka matlusten tycktes alldeles hafwa för: swunnit. Den rädda flifan utgjorde ännu hans enda sällskap. Han drog henne wänliat fram till bordet, gaf henne pannkaka, hwilken hon förtärde med stor begärlighet och synbart wälbehag, och slutligen, sedan hon skygat fett fia omkring, lossnade hennes tungas band och hon tillhwiskade honom de orden: Goda re, bu ger mig kaka och måste ändock dö! — Den sande förfärades, och war just i brgrepp att begära hennes närmare förklaring öfwer det gräsliga, gåtfulla yttrandet, då dörren öppnades och wärden åter inträdde. Han syntes mycket förundrad deröfwer, att anrättningen icke smakade hans gäst. Nu blef han warse flickan och befallte henne wresiat lemna rummet, emeban det more tid att gå till sänas, och hennes foftermoder wäntade henne. Tyst gråtande gick hon ut. Det war redan midnatt. Stormen hade lagt sig, skyarne stingrades, och en wacker winterafton följde på owädret. Den refsande inlät fig i samtal med märden, men denne uppmanade honom att söka hwilan, gick förut med ljuset och sakerna, och gästen följde honom med inre ångest. Han inträdde ett litet, föga warmt rum, hwarefter wärden bjöd god natt och lemnade honom allena. Nu först hade han tid att närmare begrunda harnets gåtlika ord. Han genomgick i tankarne den ena möjligheten efter den andra, och war ändtligen Sfwertygad att han råkat bland mördare och hotades af någon fara. Med fans och sinnesnärwaro besinnade han wådan af sin belägenhet. Att fortsätta resan uns der nattens mörker, wågade han icke, emedan det kunde