Sont nu största delen af rvauvpues farne (en benämning fom i fwardaggs lag begagnad om jernwägsarbetarne) äro unga och ogifta, är det klart, att mången af dem ide beföter krogen, utan skommer med nystärtt natttappa på be: sök hos någon af bygdens tärnor. Nå (gongång är den unge mannen i samma belägenhet fom en nål, fom oscillerar mellan twenne magneter, och är fålereg ibland borta wid fjutten och ibland hos fin mö. Men särleken öfwerskyler allt, och flickorna försäkra att N. N. är en en galant, nykter och anständig gosse, fom aldrig ffulle taga till bälta om han inte hade te otäda kamraterna, fom inarrade honom med fig. Han är så genombeskedlig — ja det är han! att han inte fan säga nej när de otäcka ratt: bussarne wilja ha honom med fig — det är hela felet. En och annan gifter fig werkligen; men faran af flyktighet ökas med hwarje I dag wägen nalkas fin fullbordan. Den unge mannen gripes då af längtan att I tomma till en annan jernwägsanläggning soch fästmön fon han ej släpa med fig. Han qwarlemnar således i bästa fall sitt hjerta; men personligen beger han sig bort — hwart wet han sjelf ej så noga. Det säkra är att ännu ingen jernwägspipa för första gången hwisslat på någon af statens jernwägar utan att upprifwa knappt half-läfta kärlekssår i mer än ett af traktens pigohjertan. Wi ha i några drag tecknat wåra jernwägsarbetare. De äro, på det hela, ett godt, arbetssamt, men lättsinnigt slägte — en sort sjögastar på torra landet, fullwuxna barn, äfwentyrssökande folonister. De äro hemma öfwerallt, glada, friska och muntra och en smula slarfwiga. De lefwa för ögonblicket — lefwa lustigt för att dö en dag för tidigt. Allt detta ligger i deras sätt att lefwa. Det är ej möjligt för den, som den ena månaden bor på en höskulle, den andra på em mind, den tredje i en bondgård — fom ibland äter wid en futt, fom ligger i ett färr, ibland uppe bland ber: gen och fom oupphörligen sjelf spränger fig fram eller lägger en ny wäg fram för fig — det är ej möjligt att en dyr lik menniskas wanor funna blifwa metodiska och bestämda af en wiss regel. Regeln blir i allmänhet att ingen regel ha. J allmänhet är bergssprängaren bättre än den, fom schaktar banwallen. Bergåsprängarne äro, få att säga, jernmängarbetarnes aristokrati — de, som schakta, åter sjelfwa plebs. Orsaken är helt enkelt den, att icke hwar och en tuger till bergsprängare, hwaremot hwilken stackare som helst kan spela rolen af mullwad och gräfwa i sand. Man har icke egentligen disciplinerat denna massa menniskor, som plötsligen sammankastas i en enda trakt; men detta oaktadt hafwa arbetarne en inre polis, fom har fin goda werkan. Detta, äro de få fallate arbetslagen, fom genom en ganska naturlig jury utdömer oc för bort den, fom är för lat eller bär fia illa åt. När något spektakel skett (om hwem kan swara för tusen unga och aamla menniskor från alla wäderstreck?), så blir skammen ej få mycket hang fom arbets: lagets och man hör då huru de andra säna: Det hade aldrig händt med någon i wårt lag. Det är i dubbel betydelse laglydnad. Det är klart att jernwägsarbetarne i beröring t. ex. med en stor stads gatpöbel och kanske rekryterade derifrån, mås ste försämras och komma att likna de förebilder de ega i bilrningens och rifedomens medelpunkt. Lika klart är, att be mest äro utsatta att förgå fin just då arbetet wid jernwägen håller på att afslutas och de således icke mera ega den hållhake, som ett fortsatt arbete har med