Hela mandagen ech, som vet Heter, nra, bet mill säga någon namnsdag, hwaraf almanackan har rikt t förrår. Månne det stall u wara en tomplott emetlan tant och dig för att göra mig rädd? Det är endast swaga hjertan, som låta fig öfwermannas . . . det gör inte mitt. — So, lilla kära syster! Ett starkt hjerta, ett sådant som icke låter böja sig, jom, likt ditt, är så stolt öfwer sin egen kraft — ett sådant krossas just när ftor: men kommer ... och stormen är fommen. Gripen af förfäran stirrade Karolina på brodern fom fortfor, i det han mänligt lindade fin arm om hennes lif: — Ett telegram omtalar, att Gustafs fartyg i går strandat på jutsta kusten. Besättningen är räddar, men Gustaf ... icke. Gud hjelpe dig i sorgen, min egen stackars lilla syster. Karolina hörde ide de sista orden. Henneg hufwud hade nedsjunkit mot bro: drens skuldra: hennes starka hjerta hare upphört att flå, och det dröjde länge in: nan tanten och Otto kunde återbringa henne till medwetande. Slutligen mat: nade hon, och nu bad hon Otto återse upprepa den förfärliga underrättelsen. Helt stilla afhörde hon densamma. sedan bortgömde hon sitt ansigte under förtwiflade snyftningar. Plötsligt uppe reste hon hufwudet — och borttorkade tårarna. — Nej, Otto, tu tar fel ... Gustaf år säkert inte död . det wore alltför hårdt ... så sträng fan Gud intet war ra emot mig. jag fan ej tro det. För ett ögonblid lemnade mia mitt med men detta ögonblick är nu för Å jag är inte längre swag. Men hör, Otto, min egen bror: res öfwer till Jys and, uns dersök allt ... fe till om Guftaf mår hända är fint. ty död är ban ide, om än hans fartya bar strandat. Lemna mig underrättelser från honom. Will du? Otto reste och blef borta en wecka. Under tiden mar Karolina nan; hon grät aldrig i tantens närwaro. En afton i skymningen satte hon sig mid tantens fötter och fade helt sattaI — Lilla tant, sädant blef då min jul, den gladaste jag hoppats fira. Nu förs står jag hwad du talte om mitt starka hjerta, hwilket stormen en gång skulle krossa. Det höll också på att brista Men jag har kämpat emot den fruktansmärta möjligheten att allt är sannt, att jag aldrig mera skulle få se min Gustaf. Jag har kämpat, md jag kämpar ännu ... Mitt hjerta skälfwer . Men Gud har gjort mig stark i sorgen, och jag hoppas att jag, när Otto återkommer, skall med lugn kunna höra det budskap han bringar. Kärleksfullt tryckte tanten hennes af tårar fuktade ansigte intill sitt hjerta. — Teck för dessa ord min flicka . .. Gud är god... Tackad ware han fom bragt dig få långt Jag har sett din kamp ... jag met bwar du fökfte tröst och styrka under den swåra pröfningen. Nu met jag att du fan bära ditt fors och att min lilla Karolina i sanning fan kallas den modiga, den behjertade. Dagen efter fom Otto hem. — Har on sett Gustaf? — frågade den arma flickan.