Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1865, sida 4

— —4.— — —— Den unge sprätten. När pilten lart sin barndomslera, ock drishusplanlan hunnit växa I höjden, mamma stolt och glad Tar honom med sig uppå balen, Att i den granna lärosalen Få genomgå sin första grad. vach! pappa, se den litle styggen, Hur stolt och rak han är i ryggen, Och hur sin näsa högt han för! Se dessa val besmorda lockar Och hur behagligt han sig bockar Och compliment för damer gör. Och, för att snabba framsteg göra I konsten att sig riktigt föra, Han efter nöjen går på jagt. Hvar dumhet, laspad för den sköna, Dess mamma, sjelf en gammal höna, Med tjusning på sitt hjerta lagt. Hvar gammal tant på balen prisar De granna krumsprång sprätten visar; De qvicka infall, som han har, Berömmas af den hulda tärna, Som icke anar, att hennes hjerna Ett magasin för dumhet var. Men utaf allt mig mest förvånar, Att till hans fraser flickan lånar Sitt öra — och ej leds ihjäl, Att ständigt höra denna token, Som ifrån barnkammaren och boken Hvarenda liten qvickhet stjäl. Men, unga flickor, det är saken Att äfven i förlorat smaken För lefnadsvett af bättre halt: I anen icke ännu faran, Men sitten innan kort i snaran, Med ögat öppnadt, hjertat kallt.