konversation, dels genom sitt angenäma yttre, den unga Cornelias innerligaste kärlek. Men som han Slott lefde i idealernas werld, önskade Edward så hette den unge, eldige författaren, att den af hela hang hjerta älskade Cornelia äfwen ensamt skulle lefwa för honom. Swartsjuk på hwarje ord, som gick öfwer den älskades läppar, på hwarje blick, som strålade från det ljufwa ögonparet, bewakade han med en all: tid stegrad retliahet Cornelias görande och låtande; och hon, skälmaktig liksom andra unaa flickor, icke wärderande Edwarrs djupa känslor, fann ett grymt nöje i att med afsigt plåga sitt hjertas älskade vderi genom att hon, när han kunde märka det, war mwänligare och artigare mot andra unga män, än hon ef: ter Edwards kanske för ftora fordringar bade bort wara. Ofta beslöt han då att bryta fin förbindelse med Cornelia; men dels kunde han icke besegra sitt bjertas böjelse och dels lyckades det Cornelia, fom af hela sitt hjerta älskade Honom, men fann ett nöje i att plåga honom med hang swartsjuka, att stryka molnen från hans panna så att kärlekens himmel åter strålade med förnyad klarhet. Men då hon dref sitt lättsinne så långt att hon icke med eftertryck motsade ryktet att hon war förlofwad med baron M. — just icke känd som en moralisk ung man — utan att hon till och med wisade fig wänligare än eljest mot honom, hade Edwarts sorg nått fin högsta höjd. Han trodde fig förrådd, faun den äbla rena kärlek, fom brann i hang inre, hånad, sig sjelf med ett hjerta fullt af eld, tillbakasatt för en man hwars lefnad mar fläckad af laster. Han misströstade om hela menffligbeten och med hwar dag blef hang melankoli allt hemligare och häftigare. Han undwek de glada fällffapskretsarna och klagade blott fin sorg för windarne, men