rdr, beslöts att tills wicare skulle utgå ett årligt understöd af 150 rdr till ens fon efter aslidne handl. Selander. Till föreningens utlåtande hare äfwen ins tommit kongl. metenffapgafademieng ffrifwelse med begäran, att, sedan Sundgwall bland andra ftädrer blifmit föreflagen till station för signalers gifwande wid wäntad storm, lämplig plats måtte anwisas för de för detta änramål anfommande telegrammernas anslående äfmenfom plats för sjelfwa signalernas Dis: sande, och beslöts att telegrammerna skulle anslås å nordöstra hörnet af stadens tullkammare (hörnet af hamnumäftarekontoret) och signalerna anbringas å en stång wid yttersta ändan af Ängbåtsbryggan. — I Dagligt Allehandas nekrolog öfwer aflidne skriftställaren Crusenstolpe läses bland annat följande tidsbild: Exufenftolve egde ett stöd under fin lefnad — på en gång det ljuswaste och fastaste — hans maka. Då han år 1838 dömdes till tre års fäsming ge nom ett utslag af en jury, fom utgör en wanära för wårt fria land, uppstodo, som man wet, allwarsamma oroligheter 1 hufwudstaden. Karl Jo: han försträdus och bäswade för fin krona. Han tänkte på gatusrevolutionerna i sitt hemland. Han tilljporde Crusenstolpe, om han mille begära nåd, få frulte denna genast bewiljas. Swaret blef wägs rande. Han lät erbjuda den dömde en summa penningar, om han wille ingiswa fin nådeanför fon. C. frågade fin hustru, och Hon gaf Honom detta högsinnade swar: Förnedra dig idde! För att förtjena wårt bröd, skall jag heldre stura golf mot betalning. Hans mod återupprättades, oc) hans lefnads engel följde honom inom sängelsets dystra portar, der hon tillbragte trenne långa h mid hans sida. — Rörande jernwägsolyckan wid Sand sjö läses: Ransakningen mid extra tinget å Komstad gästgifwaregård fortsattes utan afbrott i 18 timmar. Lokomotivföraren Riex syntes sorgbunden. Wid ranfatz ningens slut förklarades han skola fort: farande i häfte qwarhållas. Stations: inspektorerna wid Nässjö och Sandsjö blefwo ålagda wid hemtningsäfwentyr, att iakttaga inställelse wid nästa extra ting den 14 instundande Februari. — ett bref till Mmåls Wedoblad meddelas följande sorgliga berättelse, fom tillhöra de prosaiska hwardagshistoernas område. Efter att hafwa inledt skrifwelsen med några wackra ord om julhögtidens betydelse och glädje, yttrar författaren: Att den menskliga hjertlösheten och hårdheten äfwen på en sådan vag Fan framträda i all fin wederstyaalighet, fy: nes oss derföre wara ett ganska sorgligt tecken. Man är så wan wid att på den qwällen wilja fe alla glada och lyckliaa, och man söker derföre, så mycket möjligt är, sprida alädjens soliga wärma omkring fia. Till och med luftens små war relser, fom söka fin sparsamma föra på den winterklärda jorden, glömma wi ej: äfwen de erhålla fin julgåfwa och den kärnfulla ändå. Huru swårt har man då ej att tro, det just på en sådan af: ton en fattig och nästan på allt utbdlottad familjefar blifwit med de fina ut drifwen ur fin bostad af en hård och obarmhertig husbonde. Man mill gerna twifla på sanningen, när man hör nå —