Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1865, sida 2

Cornelia. (Sann händelse.) (Forts. från N:o 7.) Likaså tycktes hon med en wiss spänd ängslan af: höra, när Moritz talade om sina barndomsär. Han talade då ofta med djup rörelse om sin aflidne bror, hwars minne alltid war heligt för honom. Ehuru han war mycket äldre än jag, fade han ofta, och redan sysselsatt med fina allwarliga studier, deltog han dock gerna i min barnsliga lek; han war min andre far, och den första sorg jag kände, war wid hang död: jag skall aldrig funna annat än känua en sorglig och wemodig påminnelse, när jag tänker på denne ädle man. Han dog i blomman af sin älder och hans död blef för of alla inhöljd i ett wisst mörfer; blott få mycket synes dock sätert, att han stupat i en duell. We öfwer hang mördare! om jag får meta hwem ban är, ffall han dö, om jag fjelf skulle rermed offra mitt lif! Eu älskad sons förelfe bringade ny lycka, ny fär lek åt de lyckliga makarna; den rena modersglädjen tycktes fullkomligt hafwa försonat Cornelia med bene nes förra lidande. Hon swäfwade wäl några dagar i stor fara, men detta gick öfwer och Cornelia tillfriffnade snart. Barnet have under tiden blifwit döpt och erhållit namnet (Coward. DÅ modren blef friff och frågade bwad barnet hette, blef hon förskräckt, då Moritz nämde namnet.