Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1865, sida 2

Har du begått något fel, fade han, få gråt ut mid din mäns hjerta; skola mi, fom äro få nära förenade, hafwa hemligheter för hwarandra? O, låt mig få blida in i djupet af vitt hjerta, du är ju ben qwinna, fom eger mitt? Sa, du skall få weta allt! ropade hon med bes klämt bhjerta; må jag heldre dö, än längre bewara denna hemlighet! Död och lif ligga i din hand. Men säg mig ännu en gång att du älskar mig — och hon flöt fig fastare intill den älskade — säg det ännu en gång, få att detta ljud må öfwerrösta alla andral Ja, jag älskar dia, och fall ewigt älska dig! fade han rörd och genombäfwad af en dyster aning. Hon tog en pappersrulle från en lönnlåda i sitt strifbord och räckte honom den. Ännu en klagande, bedjande blick, och hon gick darrande in i nästa rum; men Rosenberg fattade det innehållsrika papperet och gick upp på sitt rum. Moritz hade icke bedragit fia; dessa papper till: intetgjiorde hang lefnads sällhet, innehöllo något förs skräcktigt. Det mar Cornelias dagbok om den tid, fom hittills warit dunkel för honom. Moritz läste med allt mer och mer stigande oro; stora swettdroppar perlade på hang panna och hans ut trycksfulla öga, fom förkunnade den djupa smärtan i hand bröst, stirrade tankfullt framför sig. ö Ä Cornelia syntes wid tiden för hennes berättelse, till fin själs och kroppsliga utweckling wara en af de flidor, fom dölja känslorna af en glödande och passionerad kärlek i sitt hjertas innersta djup och fom weta att underskenet af en yttre köld beslöja sin själs häftigt upprörda tillstånd. En una, med rika anlag för poesi utrustad skald, erhöll inträde i hennes fars hus och wann snart dels genom fin fnillvifa gedigna