Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1865, sida 2

Men, frågade hon bedjande, Hwarföre skulle ban just få detta namn? Min bror hette ju Edward, fortsatte Moritz mildf; måtte han blifwa få god fom han, blott lycligare. Saward!? hwistade Cornelia och försjönk i dy stra tankar. blomstrade, wackrare än någonsin. Påsktiden närmade sin och i denna hela skulle de lyckliga föräldrarne gå till nattwarden. Wårens annalkande förde deras sin ven till kärlek och tacksamhet hos Gud och teras Hjer: tan möttes i fänflan af lyda och färlef. Moritz hade warit på besök hos en sjuk wän och återkom i ffymningen, wänlig och glad. Cornelia satt i sitt rum, försjunken i tankar och en tår perlade i hennes öga. Mildt linrade han fin arm omkring hennes lif och satte fig smekande mid hennes fira. Då hörres ett fatta klagoljud: det fom från vet älskade barnet. Hwad! är det? ropade Cornelia lyssnade, fom tyckte att rö sten mar annorlunda än wanliat. Det er Erward som klagar öfwer fin me fade Rosenberg skämtande, och påminnande om bars nets behof; men ware sig att Cornelia missförstod ho nom, eller att någon samwetsöm sträng blifwit widrörd, alltnog — hon slet sig lös, för att skynda till barnet; men krafterna sweko henne wid dörren och med utropet: me mig! sjönk hon bleknande till golfwet. Moritz bar sin darrande hustru till soffan, nä böjde bredwid henne och beswor henne, med bönfal lande röst, att upptäcka allt som oroade henne. . o få , o Cornelia började åter fina husliga göromål ec I I I MW r!