Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1865, sida 2

från de öppnade ögonen störtade en ström af tårar, de första sedan hon kom till M. Hon sade icke ett ord, men hennes blick utwisade att hon hört hwad han sagdt och att hon, öfwertygad om hans kärlek, uppwaknat till ett nytt lif. Jnom några dagar kunde Cornelia lemna sitt rum; under hwillken tid NRojenberg försökte att afhålla hwarje oro. Hans sällhet öfwer att wara detta wäsendes skyddsengel kunde blott jemföras med den lycka, som Cornelia kände. Cornelia blomstrade snart, liksom i hennes tidigare ungdomsdagarz till oc) med hennes glada lynne tycktes wilja återkomma. Läkaren trodde nu att Moritz kunde resa utan att behöfwa frukta för ett återfall af hennes sjukdom, och äfwen Cornelia uppe manade honom till resa. Wäl blandades i förhoppe ningen om ett snart återseende, äfwen den tanken, att han för alltid lemnade henne; men hon hade ändock i sitt hjerta bewarat en bild, till hwilken hon i få wäl glada fom dystra stunder kunde blida upp. Ros senberg fade ide ett ord om fin sorg öfwer denna skiljsmessa; men det talande stillatigande gällde mer än alla ord för henne. Till fina själar blefwo de dock nära hwarandra och så skiljdes be. Läkaren hade nnderrättat bankiren Weihnau om hans brorsdotters underbara förändring och han fom strax dit för att taga henne med fig till hufwudstaden. Med bedröfmelfeng tårar lemnade hon dessa goda menniskor, fom alla hade henne få fär och detta ställe, fom genom fina minnen af Moritz war så heligt för henue. Det stirrande i hennes anletsdrag hade wikit undan för denna milda eld och glädtighet, som kärleken utbreder. Hennes tant emottog henne wänligt och kärleksfullt och försummade ingenting, som kunde öka