Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1865, sida 2

rädda henne. Gråtande stodo fruntimmerna i rume met bredwid den älskades läger; de aflägsnade sig tillita med läkaren, ty den olyckliga hade redan för en half timma sedan upphört att andas. Moritz ilade, obekant om hwad fom händt, oms tring i trakten, willrådig hwad han skulle göra. Han wågade icke lemna Cornelia, det sade en inre röst honom; det tycktes honom nästan som minnet af hans aflidne broder uppmanade honom att ide öfwergifwa Cornelia. Han beslöt att skrifwa till fadren och bedja honom om tennes öfwerseende, gick ense med sig sjelf till läkarens bostad och fick höra underrättelsen om Cornelias hastiga döt; han intogs af en obeskriflig smärta, ty nu först såg han, att han älskade Cornelia och att han ide kunde lefwa utan henne. Lampans sken föll matt på den slumrandes anletsdrag, hwilka hade ett så mildt rörande uttryck, fom han ännu aldrig fett. Darrande fattade Han den bleta, falla halden och lutad öfwer ten döda, ro: pade ban, öfwermannad af den smärta, fom genom bäfware honom: 7Adt Cornelia, du hör mig ide! Sä ger jag då förgäfwes, hurn dyrbar, huru kär du är för mig? Nej, du bör mig icke! ack om du ännu lefde! jag skulle då aldrig mer lemna dig, aldrig ffiljas från dig; men du har sjelf lemnat oss och gått till ett lyckligare lif. O! om jag kunde få föl ja dia ! En tår perlade fram i hans ögon och föll ned på ben rödas ansigte; han böjde fig ned och tryckte en kyss på den kalla, tillslutna munnen; då tycktes det bonom plötsligt, fom om kinderna rodnade, fom om ögonlocken rörde sig. Son rör fig, hon lefwer! ropade han jublande. Ett mildt leende swäfwade nu kring hennes mun och nmumzn j nm i mmmsvrII—-— —L—ÅS !— — —X—o kum—pbm— ee —— —