Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1865, sida 2

Cornelia. (Sann händelse.) (Forts. från N:o 6.) Rosenberg tände fig serdeles glad, ty medmwetanbet af det inflytande, fom han utöfwat på denna förändring, gjorde honom godt, och det fordna medlidandet och intresset för Cornelia öfwergingo få fmåningom till böjelse och kärlek, det blef ett behof för Honom att mara allt för detta dyra wäsende; men det plågade honom dod alltid att ide weta orsaken till hennes hemliga sorg, fom oftast i hang närwaro blef lifligare. Att hon war skyldig till något felsteg, kunde han icke tro, när han blickade in i hennes rena, nu åter älskligt lifliga öga, och likwäl syntes hon duka under för tyngden af en hemlighet, fom hon ena da: gen tycktes wara böjd att upptäcka, men den andra bemödade fig att dölja. Ett bref fom wid denna tid till Moritz från hang far, fom påminde honom om att lemna M. och återwända till universitetet. Pligt och kärlek wille att han skulle stanna qwar; men fadren hade likwisst ill och han måste lyda dennes wilja. Moritz gick till hospitalsläkaren, för att med honom tala om Cornelia och sin resa; han träffade honom i trädgården, der Cornelia obemärkt afhörde början på deras fams tal; en djup bedröfwelse genombäfwade henne, och hon smög fig uppskakad till sitt rum. Tanken på skiljsmessa hade för wåldsamt werfat på hennes nervsystem; föreståndarinnan för ho: spitalets fruntimmerspatienter fann henne i ett dödglift tillstånd, från hwilket läkaren förgäfwes sökte att