Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1865, sida 3

skulle blifwa frisk. Rosenberg aid gerna in derpå, ty äfwen han hyste en liflig ömhet för den sjuka; han wisade sig följande dagarna flera gånger för henne och då hon, om än hemligt betraktade honom med den största uppmärksamhet, så kände han sig lycklig öfwer att funna återkalla ett få älskligt mä jenter fom nu tycktes dödt för werlden, till sitt ford na lif. En afton promenerade Cornelia, som wanligt, i trädgården wid sysslomannens hustrus arm; i dag gingo de något längre, upp på närmaste kulle; der hörde de toner af en guitarre och en wälljudande mansröst sjöng dertill en gammal folkwisa. Uppmärksamt hade Cornelia följt fången och för: gäfwes bemödade hon fig att dölja en djup rörelfe, då i detsamma sångaren närmade fig. Det mar Ros senberg; han helsade wördnadsfullt på damerna och gick förbi dem. Efter denna dag mar Cornelia dagligen hos lä karens fru, och om hon än ide talade sjelf, få kunde man tydligt fe att Hon på det lifligaste deltog i fonversationen, men hela hennes uppmärksamhet riktades dock på Rosenberg, som här war en daglig gäst. Kom hon först, så flögo hennes blickar tiv efter annan oroz ligt till dörren, under det en swårmodighet, fom steg till siälsångest, mälade sig i hennes anletsdrag. Hon kunde icke dölja sitt tycke för Rosenberg. Hwarje ord som han talade till henne, hwarje blomma som han gaf henne, upptog hon med hjertlig tacksamhet, och det så småningom tilltagande uppwaknandet från en isande köld genom kärlekens warma flägt, förlänade henne ett eget behag, som ingen kunde motstå. (Forts.)