med fin klagan. Detta rum, fortfor han, hHålles ensamt af henne få nätt och snyggt; hwarje dag smyckar hon sitt rum med friska blommor! OM detta wackra porträtt? utropade Moritz Rosenberg, — få hette den unge mannen — under det hans blickar med wälbehag dröjde på Cornelias älskliga anletsdrag. SHSenneds eget porträtt, fwarade sysslomannen, nu mer knappt igenkänligt. Rodnaden på hennes finder är förbleknad, blicken är stirrande och i stället för de prydliga lockarna böljar det långa håret ända ned till höfterna. Sysslomannen betraktade wirkningen som låg på sybordet, under det att Rosenberg ännu alltid stod framför porträttet; han war så fördjupad i i betraftande af detta, att han ide eng warseblef att den Iofs nade bröstnålen föll ned. Slutligen skiljde han fig från porträttet och ilade, i det han tackade fyflomannen, genom trädgården till fin bostad. Ännu tänkte han på den olyckliga, då plötsligt en qwinlig gestalt framträdde från en sidogång och stod nära framför honom; det war Cornelia. Deras blickar möttes, Cornelia rodnade och det tycktes som om hon, wid åsynen af honom, wille framkalla en dylik bild ur sitt minne. Hon aflägsnade fig långsamt. Widv flutet af alleen wände hon hufwudet ännu en gång om och gick sedan tankfull in i huset. Rosenberg hade i hennes förändrade anletsdrag funnit en ännu mäktigare förtrollningskraft än i det frista, älstliga porträttet, och de omwexlande förftröelser, fom han fann i fin fars hus, funde ide bortjaga tanken på den sköna olyckliga. Äfwen i Cornelias inre hade förfiggått förändringar, fom ide kunde undgå läkarens forffande blickar. Hans hustru fick ins