Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1865, sida 2

Cornelia. (Sann händelse.) J lindalleerna uti den stora trädgården, fom till hör hofpitalet i M., swäfwade med wacklande steg en blef flicka, stödd wid hospitalssysslomannens hustrus arm. En till dödskyla blifwen förtwiflan war det framstående draget i det ännu alltid intressanta ansigtet, i hwilket ingenting annat än lif fattades, för att wara wackert. Utan att taga del i något stirrade ve glänsande swarta ögonen rätt fram, den skönt bildade munnen war hårdt tillsluten och det i rik yppin: het öfwer skuldrorna nedböljande swartbruna håret upphöjde ansigtets snöhwithet. Flickan kunde ungefär wara tjugutre år. Tigande gingo båda bredwid hwarandra. Det blir fallt, fade slutligen den sjuka entonigt, då for len redan mar i nedgående, och lät föra fig till sitt rum der hon i en wrå tog plats och blickade hela timmar tankfullt framför sig, tills hon slutligen sent inpå midnatten gick till sängs. Cornelia, få hette den siuka, hade redan warit på hospitalet i fem år och under denna tid genom sitt lugn och fin lydnad, ger nom det ädla i hela sitt wäsende, sitt saktmod och tycke för ordning och prydlighet förwärfwat sig lika rens och hela husets aktning och kärlek. Hennes förmyndare och närmaste slägtinge, bankiren Weihnan, hade öfwerlemnat henne i ett högst uppretadt och besynnerligt tillstånd till läkaren och enträget bedt honom att icke lemna någonting oförsökt, som kunde werka till hennes återställande. Men vå han wid fina ofta upprepade frågor fick weta att hen